French Symbolist Painter, 1840-1916 Bertrand-Jean Redon, better known as Odilon Redon (April 20, 1840 ?C July 6, 1916) was a Symbolist painter and printmaker, born in Bordeaux, Aquitaine, France. Odilon was a nickname derived from his mother, Odile. Redon started drawing as a young child, and at the age of 10 he was awarded a drawing prize at school. At age 15, he began formal study in drawing but on the insistence of his father he switched to architecture. His failure to pass the entrance exams at Paris?? Ecole des Beaux-Arts ended any plans for a career as an architect, although he would later study there under Jean-L??on Gerôme. Back home in his native Bordeaux, he took up sculpture, and Rodolphe Bresdin instructed him in etching and lithography. However, his artistic career was interrupted in 1870 when he joined the army to serve in the Franco-Prussian War. At the end of the war, he moved to Paris, working almost exclusively in charcoal and lithography. It would not be until 1878 that his work gained any recognition with Guardian Spirit of the Waters, and he published his first album of lithographs, titled Dans le R??ve, in 1879. Still, Redon remained relatively unknown until the appearance in 1884 of a cult novel by Joris-Karl Huysmans titled, À rebours (Against Nature). The story featured a decadent aristocrat who collected Redon's drawings. In the 1890s, he began to use pastel and oils, which dominated his works for the rest of his life. In 1899, he exhibited with the Nabis at Durand-Ruel's. In 1903 he was awarded the Legion of Honor. His popularity increased when a catalogue of etchings and lithographs was published by Andr?? Mellerio in 1913 and that same year, he was given the largest single representation at the New York Armory Show. In 1923 Mellerio published: Odilon Redon: Peintre Dessinateur et Graveur. An archive of Mellerio's papers is held by the Ryerson & Burnham Libraries at the Art Institute of Chicago. In 2005 the Museum of Modern Art launched an exhibition entitled "Beyond The Visible", a comprehensive overview of Redon's work showcasing more than 100 paintings, drawings, prints and books from The Ian Woodner Family Collection. The exhibition ran from October 30, 2005 to January 23, 2006.   Related Paintings of Odilon Redon :. | Homage to Leonardo da Vinci | Still Life | The Cyclops (mk19) | Saint John, | Saint Sebastian |
Related Artists:
Johann Ludwig Aberli
Swiss, 1723-1786, Swiss painter, draughtsman and engraver. In 1741 he moved to Berne, where he took drawing lessons with Johann Grimm (1675-1747), whose school of drawing he took over in 1747. He visited the Bernese Oberland with Emanuel Handmann, Christian Georg Schetz (1718-91) and Friedrich Wilhelm Hirt (1721-72) in 1759 and in the same year travelled to Paris with Adrian Zingg (1734-86). This was his only trip abroad, but it determined him to work exclusively as a landscape painter. After nine months he returned to Berne, where his landscape views became popular, particularly with foreign travellers, enamoured of 'Nature' and keen to retain souvenirs of their travels. He was one of the first artists to portray the beauties of the Swiss countryside; his favourite subjects were the Aare Valley and views of Swiss lakes (e.g. View of Erlach on the Lake of Biel; Berne, Kstmus.). He invented a technique known as the 'Aberli style', which consisted of watercolour washes added to an image in which slightly smudged outlines were achieved through a combination of engraving and etching. The prints were made from drawings taken from nature and finished in the studio. His style was characterized by delicate execution, an intimate narrative approach, refined colours and the ability to convey a light and vaporous atmosphere. Aberli's success was such that he had to employ assistants and pupils to aid him in the coloration process; his pupils included Erasmus Ritter, Johann Jakob Biedermann, Marquard Wocher (1760-1830), Gabriel Ludwig Lory the elder (1763-1840) and Peter Birmann. From 1773 to 1775 Aberli also painted a series of costumes in response to tourist demand.
Juliusz Kossak
(Nowy Wiśnicz, 15 December 1824 - 3 February 1899, Krakew) was a Polish historical painter and master illustrator who specialized in battle scenes, military portraits and horses. He was the progenitor of an artistic family that spanned four generations. father of painter Wojciech Kossak and grandfather of painter Jerzy Kossak. Juliusz Kossak grew up in Lwew during the military partitions of Poland. He obtained a degree in law at the Lwew University encouraged by his mother. At the same time he studied painting with Jan Maszkowski and Piotr Michałowski. Beginning in 1844 Kossak worked on commissions for the local aristocracy in Malopolska, Podolia and Wolyn. He married Zofia Gałczyka in 1855 and together they left for Paris where they spent five years. His sons were born there, the twin brothers: Wojciech and Tadeusz (on New Year's Eve 1856-1857) and the younger Stefan in 1858. The family came to Warsaw in 1860 where Kossak obtained a position as the head illustrator and engraver for Tygodnik Illustrowany magazine. They moved to Munich for a year and in 1868 settled in Krakew blessed with five children already. Kossak bought a small estate there, known as Kossakewka, famed for artistic and literary salon frequented by Adam Asnyk, Henryk Sienkiewicz, Stanisław Witkiewicz, Jezef Chełmoki and many others. Juliusz Kossak lived and worked there till the end of his life. In 1880 he was awarded the Cross of Order of Merit by Emperor Franz Joseph of Austria-Hungary for his lifetime achievements as an artist.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.